Jag har i nästan två år kämpat med att komma tillbaka till joggandet. Mitt första och antagligen sista ultralopp gjorde att jag fick löparknä. Snacka om panik när jag inte ens kunde gå ut och gå utan att få skitont i höger knä. Försökte komma igång, men det gick inte. Till slut tog jag tag i det och ringde en sjukgymnast. Fick diagnosen löparknä i oktober 2013. Jag fick rehabövningar att göra och han tyckte även att jag skulle träna på gym för att kunna använda vikter i rehabträningen. Kan ju inte säga att jag hoppade högt av tanken att börja träna på gym...
Började ändå träna på gym med en kollega i januari 2014. Vi tränade hela kroppen på ca en timma och försökte komma iväg två gånger i veckan. Jag körde även några rehabövningar där på gymmet, men inte med några högre vikter. Tyckte ändå att jag sakta höjde vikterna, men sonen tyckte att det var för dåligt. Vi tränade på badhuset och när det stängde för sommaren redan i maj ville jag inte hålla upp ända till augusti. Eftersom sonen hade kort på Friskis, så valde jag att köpa deras sommarkort och började träna ihop med sonen. Han blev min personlige PT och han körde hårt med mig. Jag insåg snabbt att den träning jag gjort tidigare med kollegan verkligen var "mysträning" som sonen uttryckte det. Snacka om träningsvärk efter passen med sonen...
Det var dock inte värre än att jag fortsatte och ändrade om min träning till tre pass i veckan, ca en timme per gång. Med sonens hjälp satte jag ihop ett pass där jag körde rygg och biceps, ett pass där jag körde bröst och triceps och ett pass där jag körde ben. Han hjälpte mig med övningar och pushade mig att höja vikterna och inte köra så mesigt. Jag kör fortfarande dessa pass och har lagt till några övningar jag kör efter som hjälper mitt löparknä. För närvarande ökar jag vikterna på olika övningar varje gång och det är riktigt kul att träna på gymmet! Förra benpasset tog jag personligt rekord i knäböj och det kändes som att jag hade kunnat öka ännu mer. Jag tar det dock försiktigt med mina knän...
![]()
Samtidigt som jag styrketränat har jag försökt komma igång med joggandet igen. Har varit supersvårt att ta det lugnt och inte bara köra på när det känts bra. Vet inte hur många gånger jag har fått börja om från noll. Fick efter ett tag även problem med vänster knä. Var ute i början av januari och fick verkligen skitont i vänster knä efteråt. Då blev jag rädd för knät riktigt låste sig, så jag inte kunde gå på det. Bestämde mig då för att strunta i joggandet innan vi åkte till Björnrike på sportlovet och innan jag åkte Tjejvasan.
Väl hemma efter att ha åkt Tjejvasan bestämde jag mig för att försöka igen och nu skulle jag verkligen ta det lugnt. Jag började med att jogga fem lyktstolpar och gå fem lyktstolpar runt korta spåret som är 1,7 km. Var verkligen en utmaning att inte öka för fort. Alternerade med längre pw:s. Ökade sakta antalet korta varv, men fortfarande med mina "lyktstolpsintervaller". Efter nästan en månad började öka antalet lyktstolpar jag joggade och sedan ökade jag sträckan. Efter ca en månad fixade jag att köra "lyktstolpsintervaller" i 10,7 km och var så lycklig!
![]()
När jag och dottern var i Västerås på Irstablixten hade jag med mig joggingkläderna och skorna. På lördagen ställde jag klockan på sju och tog mig en runda längs vattnet. Jag joggade då hela första km och gick sedan ca 100 m i början av de andra fem. Kände inget i knäna och då gick det mesta på asfalt. Har sedan fortsatt att göra så på mina joggingrundor. I måndags joggade jag 10,3 km utan känningar i knäna och var så lycklig! Så i onsdags kom det med posten...
![]()
Jag var anmäld även förra året, men då fick jag ge upp det redan i början av året. Jag la ut denna bilden på min instagram och i fredags berättade en kollega att hon blivit erbjuden att ta över en startplats från en kompis som skadat knät och inte kunde springa. Vi pratade lite om hur det var och där och då började jag fundera på om jag inte skulle kunna fixa det i år... Skit samma om jag får ta mina gåpauser. Har upptäckt att mina "lyktstolpsintervaller" har gjort mig snabbare och trots att jag går 100 m i början av km, så har jag bra tider för att vara jag. I måndags joggade jag milen under en timme! Insåg dock att om jag ska klara ett Göteborgsvarv, så måste jag öka sträckorna framöver.
Idag hade jag bestämt mig för att jogga en runda och då försöka fixa 12 km. Var inte alls sugen på att ge mig ut utan hittade på allt möjligt istället. Efter lunchen gick jag och bytte om i alla fall och efter en stund satte jag på mig löparskorna och stack iväg. Hade ställt om Runkeeper så att den inte sa några tider utan bara hur långt jag sprungit. Gick rätt fort i början även om hjärnan tyckte att det kändes segt. Efter ett tag kom jag in i det och det kändes nästan som att jag kunde hålla på hur länge som helst. Vad jag har saknat den känslan! Ville dock inte överanstränga knäna, men det blev lite längre än det var tänkt och då jag stannade utanför huset hade jag joggat i 13,6 km och utan att känna av knäna!! Snacka om lycka!
Började ändå träna på gym med en kollega i januari 2014. Vi tränade hela kroppen på ca en timma och försökte komma iväg två gånger i veckan. Jag körde även några rehabövningar där på gymmet, men inte med några högre vikter. Tyckte ändå att jag sakta höjde vikterna, men sonen tyckte att det var för dåligt. Vi tränade på badhuset och när det stängde för sommaren redan i maj ville jag inte hålla upp ända till augusti. Eftersom sonen hade kort på Friskis, så valde jag att köpa deras sommarkort och började träna ihop med sonen. Han blev min personlige PT och han körde hårt med mig. Jag insåg snabbt att den träning jag gjort tidigare med kollegan verkligen var "mysträning" som sonen uttryckte det. Snacka om träningsvärk efter passen med sonen...
Det var dock inte värre än att jag fortsatte och ändrade om min träning till tre pass i veckan, ca en timme per gång. Med sonens hjälp satte jag ihop ett pass där jag körde rygg och biceps, ett pass där jag körde bröst och triceps och ett pass där jag körde ben. Han hjälpte mig med övningar och pushade mig att höja vikterna och inte köra så mesigt. Jag kör fortfarande dessa pass och har lagt till några övningar jag kör efter som hjälper mitt löparknä. För närvarande ökar jag vikterna på olika övningar varje gång och det är riktigt kul att träna på gymmet! Förra benpasset tog jag personligt rekord i knäböj och det kändes som att jag hade kunnat öka ännu mer. Jag tar det dock försiktigt med mina knän...
Väl hemma efter att ha åkt Tjejvasan bestämde jag mig för att försöka igen och nu skulle jag verkligen ta det lugnt. Jag började med att jogga fem lyktstolpar och gå fem lyktstolpar runt korta spåret som är 1,7 km. Var verkligen en utmaning att inte öka för fort. Alternerade med längre pw:s. Ökade sakta antalet korta varv, men fortfarande med mina "lyktstolpsintervaller". Efter nästan en månad började öka antalet lyktstolpar jag joggade och sedan ökade jag sträckan. Efter ca en månad fixade jag att köra "lyktstolpsintervaller" i 10,7 km och var så lycklig!
Idag hade jag bestämt mig för att jogga en runda och då försöka fixa 12 km. Var inte alls sugen på att ge mig ut utan hittade på allt möjligt istället. Efter lunchen gick jag och bytte om i alla fall och efter en stund satte jag på mig löparskorna och stack iväg. Hade ställt om Runkeeper så att den inte sa några tider utan bara hur långt jag sprungit. Gick rätt fort i början även om hjärnan tyckte att det kändes segt. Efter ett tag kom jag in i det och det kändes nästan som att jag kunde hålla på hur länge som helst. Vad jag har saknat den känslan! Ville dock inte överanstränga knäna, men det blev lite längre än det var tänkt och då jag stannade utanför huset hade jag joggat i 13,6 km och utan att känna av knäna!! Snacka om lycka!